Tillbaka

 
Vad allt hade vuxit medan jag varit borta.

Min monstrea som står i en jätteliten kruka, hade fått gigantiska blad (70 cm). Den gör verkligen skäl för sitt namn.

Palmen som jag trodde var död, den hade inga blad, bara en stam som såg torr ut, hade fått nytt liv. Det trodde jag aldrig.

På kvällarna sitter jag i vårt uterum och läser mina pocketböcker och tampas med myggen. Men insmord med "Mygga" går det ganska bra.

I lördags var jag hos tandläkaren på Bangkok Hospital här i Pattaya för kontroll. Som rutin tar man alltid blodtryck, feber, längd och vikt. Jag fattar inte vad det har med tänderna att göra.
Marknader av olika slag, finns det på många ställen. Även här utanför sjukhuset fanns en matmarknad.
Det ser mycket gott och intressant ut, det man säljer, men det var inte mycket, som jag kunde identifiera.

Jag trodde, jag har blivit lite van vid den hemska trafiken, men inte, vi ser alltid nya tokigheter, det ena värre än det andra.
På en fyrfilig väg såg vi detta ekipage. En man stod på yttersta kanten på flaket och försökte hålla ner en madrass, som låg överst på lasten. Bilen körde fort och madrassen höll på att lyfta i framkanten. Man ser på mannens fladdrande skjorta att det var ett kraftigt vinddrag, så det var svårt att hålla ner madrassen. Om madrassen lyfte skulle både madrass och gubbe åka i backen. Vi vågade inte ligga bakom, så vi körde förbi, då såg vi hur han kämpade.

Några kvarter från oss bor en thailändsk familj, som har en vit hund, som endast får vistas på ett bord, eftersom den är så fin. De har vanliga bruna hundar också, men de springer helt fritt. Jag går förbi här varje dag vid olika tidpunkter, och den vita hunden har alltid varit på bordet. Familjen kammar och borstar den varje dag, och om kvällarna sitter man runt bordet och tittar beundrat på den. Jag förstår inte hur den uträttar sina behov, när den alltid lever på bordet. Jag har under min tid här smugit sakta förbi och försökt ta en bild, men den vita hunden har upptäckt mig och ställt sig upp och skällt, men aldrig gått ner från bordet. De bruna hundarna har då kommit och jagat bort mig. Detta var den bästa bild jag fått under ett års försök.

Nu skulle jag visa Kenneth den stackars hunden på bordet. Husse stod vid grinden och Kenneth frågade helt enkelt om jag fick komma in och ta en bild på hunden. Husse blev stolt, att vi ville ta en bild på deras ögonsten, så det gick alldeles utmärkt. Nu äntligen fick jag se hunden på nära håll och den skällde inte på mig, för husse var ju med.

Tänk vad enkelt det gick att få en bild, om man gjorde på rätt sätt, jag som smugit omkring som en skum paparazzo i många månader.