IKEA

Förförra söndagen körde vi till IKEA i Bangkok. Tur och retur är det en sträcka på 25 mil. Jag skulle bl.a. köpa bäddmadrasser till två dubbelsängar och sedan är det så gott att äta svensk mat, rökt eller gravad lax.
Jag mätte bara den ena sängen för jag var övertygad om att båda två var samma storlek. Varje gång vi varit på IKEA så säger jag, att jag aldrig åker dit mer p.g.a. trafiken.
Väl hemma upptäckte jag att sängarna var olika stora, en 180 cm och den andra 160 cm.
I söndags åkte vi till IKEA igen för att byta den ena bäddmadrassen. Vi startade på förmiddagen för vi skulle hinna hem innan det mörknade. Trafiken var som vanligt förfärlig. Vi kom upp helskinnade och vi bytte bäddmadrassen till rätt storlek. Jag passade även på att köpa lite annat smått och gott, och efter en god måltid åkte vi tillbaka. Vi kom tillbaka till Pattaya kl. 16, då det fortfarande var ljust. Vi passade på att handla innan vi kom hem, då upptäckte Kenneth att han tappat sin telefon. Det var en telefon med dubbla simkort i, både ett thaikort och det svenska jobb-simkortet. Nu blev vi nervösa, för det svenska abonnemanget måste spärras. Vi sprang ut till bilen för att leta. Vi kröp och letade, men hittade ingen telefon. Jag ringde till telefonen för att höra om den låg bland grejerna i bagaget. Signalen gick fram, men vi hörde inget. Skulle precis stänga av då en thailändsk kvinna svarade. Det hade jag inte väntat mig, jag blev stum, lämnade min telefon till Kenneth som sa till kvinnan att det var hans telefon och frågade var han kunde hämta den. Kvinnan svarade att den fanns på IKEA, och Kenneth frågade om vi kunde hämtade den i informationsdisken för vi tänkte köra tillbaka och hämta den. Det gick bra.
Jag som inte skulle åka till IKEA mer, var nu på väg dit igen. Vi visste inte när butiken stängde, så vi var stressade.
På vägen höll man på ett ställe på med en ombyggnad, så tre filer gick ihop till två filer. Då gick trafiken lite saktare, det kunde inte thailändarna tåla utan många körde ut i vägrenen och körde förbi alla och sedan trängde de sig först i kön. Det innebar att vi fick stå stilla och vänta, det var bara de som körde i vägrenen som kom framåt. Detta var frustrerande eftersom vi var stressade.
Vi kom fram till IKEA innan kl.20. Nu hade vi inte behövt stressa för IKEA har öppet till 22 alla dagar.
Vi gick fram till informationsdisken och frågade efter telefonen, kvinnan där svarade "no have". Vi frågade var vi kunde hämta den, och hon svarade, att det hade hon ingen aning om. Jag ringde igen till Kenneths telefon och hoppades att någon skulle svara, och det gjorde det. Jag lämnade över telefonen till kvinnan, så de fick reda ut detta på thailändska. Vi fick då besked att telefonen fanns på kontoret. Man skulle gå till garaget och gå in genom en dörr som det stod staff på. När vi kom dit var den dörren låst och man behövde dra ett personalkort för att komma in. Vi stod utanför och lurpassade tills någon kom ut, då sprang jag fram och fick tag i dörren innan den gick igen. Mycket riktigt här fanns kontoret och Kenneth fick tillbaka sin telefon. Men först efter att ha lämnat leg. som det togs en kopia på som skulle skrivas namnteckning på och att vi visat att telefonen var vår genom att ringa till den från min telefon och att intyga att telefonnumret var rätt med intyg på särskilt formulär.
Nu körde vi tillbaka till Pattaya. Det blev en riktig skräckfärd. När man gör vägarbete ställer man ut stora betongklumpar som inte är belysta.
Vid ett ställe gick tre filer ihop till två. Vi körde bredvid en buss då tyckte bakomvarande bil att det fanns tillräckligt med plats mellan oss och bussen, så han gasade på och körde emellan. Jag skrek för jag trodde han skulle riva loss vår backspegel, men han klarade det med en marginal på en centimeter och ung. samma marginal hade han till bussen, sedan trampade han gasen i botten och körde vidare på liknande sätt.
Vi tycker det är konstigt, att det inte finns thailändare i racerbil sporten. Alla thailändare är ju kvalificerade att köra Formel 1. Gasen i botten och sedan bara trängas.
Det är svårt att köra i mörker för en del bilar har lustiga lysen bakåt. En bil hade blåa lysen, en hade blinkade lampor i alla färger. En pick-up hade hela flaket full med människor och denna bil hade inga lysen alls bakåt. Livsfarligt!
Vi var hemma igen kl. halv elva och då var vi helt slut båda två.
Summan av kardemumman var den att vi kört 50 mil för att byta en bäddmadrass!!