Koh Lan.

Vår son med familj har varit och hälsat på oss i knappt två veckor. Det har varit jättekul. Barnen har mest vistats i poolen, som riktiga vattendjur. Så nu när de åkt hem igen, har det blivit ruskigt tyst och tomt. Ingen som gör kanonkulan i poolen, så det stänker på fönstren.

Vi har börjat varje morgon med en frukost med många olika frukter. Papaya och melon hade vi alltid, men sedan försökte vi variera oss,med så många olika frukter som möjligt.

Häromdagen bestämde vi oss för att åka till ön Koh Lan som ligger en timmes båtresa från Pattaya.
En riktig upplevelse. Vi åkte en skranglig båt, där man tagit ombord alldeles för mycket folk, så vi fick sitta på golvet.Vi kollade genast upp var flytvästarna låg.

När vi kom fram till ön, ankrade båten på redden, och vi skulle bli inkörda till ön av båtar, som är karaktäristiska för Thailand, Long Tail Boat. Det är långa träbåtar, med en motor som påminner om en gammal bilmotor med en lång axel till propellern, Längst bak står en man och styr båten genom att vrida motorn.

Long Tail Boat.

Oj,Oj nu skulle man försöka ta sig över till denna båt. Det var inte lätt, när man är lite stel och blir man sen rädd, så blir man stel som en pinne. När jag kom ner i denna båt andades jag ut, jag visste inte då att det skulle komma något som var värre.

Vi blev avsläppta på en flytbrygga som var 150 meter lång.

Denna brygga rörde sig efter vågorna upp och ner. När många människor gick i klump, så förstärktes vågrörelsen eller när man inte var i fas med vågorna, så krängde bryggan hit och dit. Eftersom vi var tre vuxna, jag, son och sonhustru  och tre barn bestämde vi, att vi skulle ta varsitt barn i handen, och hjälpa dem till land. Det var svårt att hålla balansen, så i mitt fall vet jag inte vem som hjälpte vem.

På ön var det trängsel, som det är på sådana badplatser. Vattnet var klart och fint, maten var otroligt god.
Här fanns så vackra melerade stenar, som jag och barnbarnen plockade. Jag skulle lägga dessa stenar som dekoration runt ljus som jag har på en bricka. Jag behöver väl inte säga, att det blev svårare att ta sig tillbaka med en ryggsäck med stenar i.




När jag åkte till Thailand, fick jag en påse med garn av sonen. Han ville ha två mössor, en i ull och en i alpacka. Visst, lätt som en plätt, det ska jag snart svänga till. Men svängen var svårare, än jag räknat med. Ingen beskrivning, testade, för stor, riva upp. Nytt försök med mindre maskor, för liten, riva upp. Nu lagom storlek men skulle vara längre ,så man kunde vika upp. Riva upp igen. Sedan godkänd. Nu skulle jag göra en till med tunnare garn. Samma procedur igen. Nu var tiden knapp, han skulle ju ha dessa mössor med sig hem.Satt på stranden och stickade, flera thailänska kvinnor kom fram till mig och undrade vad jag sysslade med. Innan sonen åkte, så fästes sista tråden. Jag hann.